för tre år sedan slogs hela jag i bitar. linn-splitter överallt. tre år sedan, idag. det har hänt mycket på tre på. jag har försökt samla ihop alla mina bitar, har försökt pussla ihop mig. men det är just idag, den tjugofemte augusti, som jag kommer på att jag aldrig blir hel igen, aldrig helt. och det gör ont att veta att jag alltid kommer att känna så. det är just den här dagen, och alla kommande tjugofemte augusti som kommer påminna mig om att jag saknar något, någon. saknar dig, Pappa.