jag skulle nog beskriva mig just så, svår. komplicerad och invecklad, konstig och avancerad. ibland känns det som att hela världen står och skrattar åt mig och mina principer, åt allt jag tänker och allt jag står för.
oförstådd passar nog också bra, men inte alltid. det finns några som förstår mig, mina plötsliga upp- och nedgångar, hur jag helt abrupt kan gå från gapskrattande till att sitta alldeles tyst. men som jag sa, några, några få. men långt ifrån alla. och jag klandrar inte, förstår nog snarare. jag är svår.
linn antbro, arton, snart nitton år, dryga en och sjuttio centimeter lång, blåögd, struligt hår, fräknig och svår. alldeles för svår.

det är konstigt egentligen, jag tycker allt borde skina igenom mig
man blir bra på att dölja, man lär sig lättare än vad man tror.