det sticker i min ögon ikväll och jag vill bara ligga ner, knipa ihop ögonen och hoppas att det inte faller över.. ska strax åka med mamma och handla, efter det blir det läggdags, eller i alla fall filmdags. jag vill nog se någon disney, någon man brukade se när man var liten och allt inte verkade vara sådär farligt som det ofta kan vara nu. när rädsla var att stanna kvar längst på dagis, när man grät över att ida fick och jag inte, när man var sådär liten och kunde krypa ihop till en liten, liten boll i någon vrå och nästan inte synas. det kändes okej då, okej att vara rädd och gråta över småsaker. då det inte var några konstigheter att sitta gömd någonstans med ansiktet i händerna. det känns inte lika okej längre. jag är äldre och det hjälper inte att jag många gånger känner mig sådär liten. jag känner mig lika jävla patetisk varje gång jag kommer på mig själv att vara rädd för sånt där som egentligen bara är löjligt, eller när jag gråter för saker som inte spelar någon roll, eller kanske, men inte egentligen. det är inte okej att finna sig själv, skakandes, gråtandes, panikslagen någonstans där man egentligen inte får plats. jag har blivit större, äldre. jag borde vara starkare. borde vara så mycket.
det är nog dags att växa upp nu..