läste nyss min granne idas blogg och hon hade skrivit massa om sig själv. det var underhållande att läsa, så nu tänkte jag också göra det.

mitt namn är alltså linn antbro, jag är nitton år och bor i den inte alldeles för underbara staden sundsvall. ibland tror jag att jag klankar ner på sundsvall mest bara för att jag vill ha något att klaga på. eller snarare behöver något att klaga på, så jag slipper ta tag i mitt liv, eller något.

jag tycker om busigt hår, bubbelskratt och mystik. mina vänner är dom bästa jag vet och var och en är en bit jag behöver till mitt pussel. min familj behövs också, men det är jag alldeles för dålig på att berätta för dom.
min pappa dog och lämnade ett stort hål i mig och mitt pussel för drygt tre år sedan. jag saknar honom varje dag och på ett sätt kommer jag aldrig kunna lära mig leva med det. jag tappade liksom en bit av mig själv någonstans.

jag tycker inte om människor som aldrig visar sig sårbara, samtidigt som jag avundas dom för att jag känner att jag ibland gör det för lätt för andra att utnyttja mina delar av mig som är svaga.
jag förstår mig inte på och blir förvirrad av rasister, nazister, homofober och så många andra fördomsfulla. för mig är människor bara människor, oavsett hudfärg, ursprung och sexuell läggning.

musiken är ett måste för mig. det spelar ingen roll om jag är uppe eller nere, den hjälper alltid. jag tror inte det finns något bättre än då man hittar den där låten som slår i samma takt som sitt eget hjärta. eller som den där låttexten som det lika gärna hade kunnat vara en själv som skrivit. som ens egna känslor med en melodi.

och nu tog det helt plötsligt slut på ord.

upd.
jag måste förresten tillägga att jag älskar att skriva. men bara på mitt sätt, trots att det ibland kanske blir invecklat och nästintill oförståeligt.