helst av allt vill jag bara ha något att hålla fast vid. något som hela tiden påminner mig om att allt är värt det. någon slags anledning att stanna, att finnas.
och nej, inget sånt. det är bara natten som spelar min hjärna ett spratt.

jag saknar Pappa. och blir så inåthelvete förbannad för jag kan fan inte gråta längre.