bara det att jag har blivit en såndär människa jag alltid föraktade. en sån som jag sa att jag aldrig skulle bli. jag har blivit en sån människa och jag har tappat bort så himla mycket efter vägen, även om jag funnit massor också. tappat, och funnit. minus, plus.
och nej, jag tycker inte synd om mig själv, inte alls. klandrar ingen, förutom mig själv. jag måste bara försöka att hitta tillbaka igen. jag saknar alldeles för mycket, ni vet.