i torsdags var det 5år sedan. 5år sedan du lämnade livet och valde att tro att det skulle bli bättre. det måste ha varit det svåraste val du gjort i hela ditt liv pappa, jag förstår nog det nu. och även om jag skulle vilja vara förbannad, så älskar jag dig alldeles för mycket för att vara det. älskar dig, och saknar.
när jag åkte från jobbet i torsdags låg tårarna precis på kanten. jag skreksjöng ut känslorna och struntade i att högtalarna i bilen inte tål mer än volym19.

igår fick jag hålla tillbaka alldeles för många gånger. kunde inte sätta ord på känslorna. jag tänker på dig, på dig också. men det gör ondare från ena hållet, även om jag förstår att det inte går att låtsas längre.

jag ska flytta, eller vi ska. jag och andreas och mimsy. till ett litet gult hus med källare och vindsloft. det kan verka helt konstigt och komiskt med tanke på att jag fnittrade när alice, vid 19års ålder blev husägare tillsammans med börnte. men nu är jag här själv, 2år senare och jag känner mig faktiskt redo. och det känns rätt.
varsågoda, nu får ni garva åt mig.