fina lilla farmor, var tog du vägen? 

jag trodde jag var förberedd, att jag visste precis hur jag skulle hantera det. jag visste att det skulle göra ont, att det skulle bränna sådär inuti, att hjärtat skulle slå i fel takt. men jag skulle vara stark. stark för mig själv och stark för dom andra. jag hade inte planerat tårarna, dom där tusentals salta tårarna. 

såhär någon vecka efteråt har jag kommit på (eller jag visste det nog egentligen innan), man kan aldrig vara helt förberedd, det gör alltid ont och det finns ingen rätt tid att förlora någon man älskar.

 

jag minns knappt senast vi sågs farmor, det var år sedan. men jag tror att vi spelade kort, fikade och att du nog sa någon kommentar om mitt illröda hår. kanske skrattade du sådär rispigt som du gjorde, skrattet som oftast slutade i någon slags blandning av skratt och host. 

förlåt att jag inte minns mer farmor, men man tänker ju aldrig att det ska vara sista gången man ses. man tar saker för givet och glömmer att åren faktiskt går och att livet tickar på.

 

jag undrar var du finns nu, om du finns nu.

jag vill tro att du sitter någonstans i kvällsolen, spelar femkortspoker och röker långa, vita prince. jag vill tro att du mår bra och att du har bus i ögonen, för du hade det ibland farmor.

jag vill tro att vi ses igen, att jag får hålla om dig, pussa din rynkiga kind och fnissa åt din pelikanhaka.

 

men så länge; puss och kram och kärlek