hej Pappa,

för sju år sedan sa du upp dig från livet och valde att tro att du skulle hitta något bättre. det var en fredag och ibland minns jag allt glasklart, ibland som ett töcken. fyra ord som raserade hela min värld. fyra ord som slog allt i spillror. fyra ord som skulle komma att förändra allt.

"pappa - finns - inte - mer"

aj. illamående. huvudvärk. kramper i magen. slag i mellangärdet.

jag kunde inte andas. ramlade ihop på stenplattorna. såg rädda, ledsna ansikten genom gråtsuddiga ögon. minns att jag tänkte; jag dör nu, jag vill inte mera.

 

sju år sedan.

jag lever. vissa dagar är fortfarande en kamp. tankarna vandrar åt fel håll och jag kommer på mig själv med tårar i ögonen. men jag blir inte längre bara ledsen av att tänka på dig. jag kan le åt fina minnen, minnas dina varma ögon.

och du visste ju att jag skulle klara det, du visste att jag hade människor runt omkring mig till hjälp, till stöd. och det har jag fortfarande, världens finaste familj och vänner. och simon. du hade tyckt om honom, Pappa. framförallt tyckt om hur han får mig att känna. hur han bryr sig och låter mig vara som jag är.

 

så om du finns någonstans nu, såhär sju år senare, så vill jag att du ska veta;

jag klarar mig. jag saknar dig fortfarande lika mycket, hålet finns kvar. men jag är okej, oftast mer okej.

kärlek och kramar.